Matte har fått för sig att jag ska hoppa. Hoppa över hennes armar, över små staket och upp på både det ena och det andra. Hon säger att det är danande. Så klart att man vill göra henne nöjd, men ibland undrar jag faktisk, om hon är riktigt klok.

Som här om dagen till exempel. Det där hårda på sjön, som vi, Smilla och jag, brukar springa på, det har försvunnit och ersatts av något mjuk och blött, ungefär samma som matte häller i min vattenskål.

Men det här är ju svinkallt! Då, den där dagen, gick matte ut på en träplatta, hon kallade det för en ”brygga” och så gungade hon den, så jag blev väldigt betänksam – skulle det här verkligen hålla att gå på den där rörliga saken. 

Men matte bara skrattade åt mig och sen kastade hon en pinne i det där kalla och då kunde jag förstås inte låta bli att springa i och hämta det. Det var ju inte farligt alls! 

Men sen blev jag så himla glad och stolt att jag vågade allt det där, att jag fick ett sånt där hatti-fnatt-anfall och bara rusade runt i cirklar. Hepp hepp!