Ibland handlar man bara på instinkt och så ställer man till det alldeles tokigt. Som härförleden.

Matte och jag skulle åka långfärdsskridskor. Jag hade dragsele som matte fäst en lina till och ett koppel så hon kunde styra och stoppa mig. När vi startade blev jag alldeles fartblind och rusade iväg, matte hängde efter och skrek att jag skulle stanna.

Först efter en liten stund fattade jag vad hon ropade och då tvärstannande jag, vilket inte matte klarade av lika snabbt, utan hon för förbi mig med en väldig fart. Och då vakande den där inneboende rösten som sa: Stoppa fåret, det håller på att lämna flocken! Jag for liksom fram och nöp till - bara lite. Men matte skrek till och skällde ut mig med jättehård röst.

Oj, oj, oj, vad jag skämdes, jag hade huggit matte i benet. Jag kröp ihop och bad om förlåtelse jättemycket. Som tur var fick jag förlåtelse efter en stund och vi fortsatte i lugnare fart.

Men nu går matte runt och visar upp sitt blåmärke för alla som orkar titta. Det tycker jag är lite smaklöst, det var ju inte meningen.