Här om dagen gjorde jag mig ”persona non grata”. Matte hade tagit den långa linan för att jag skulle kunna springa relativt lös, fast under kontrollerade former, när vi gick på vår lilla, glest trafikerade väg. Jag har ju min benägenhet för att valla allt som rör på sig och bilar är inte undantagna om jag får tillfälle.

Då kom postbilen, den gula smörklicken, och jag stod stilla intill matte, eftersom hon sa att jag skulle göra så. Men när den hade passerat och var en bit bort, släppte mattes fokusering och jag såg min chans - jag drog i väg efter bilskrället. Jag visst ju inte att matte hade en ögla av linan runt ena benet och att hon stod på en isfläck. Det visste inte matte heller. Följden blev att matte gjorde en vacker vurpa. Det hjälpte inte att jag gjorde allt för att trösta och be om förlåtelse. Aj, aj, aj, va hon var arg på mig.

Sen dess klagar hon på en sträckning i ena ljumsken och svårt att gå i rask takt. Det gör hon, tror jag, bara för att jag ska få dåligt samvete.