I onsdags var det nåt konstigt här hemma. Matte höll på med en massa mat och det luktade ljuvligt i hela huset.

Här placerar hon en härlig köttbit mitt på diskbänken och tror att jag inte ska bry mig. Akta dig, jag kan svälja en sån där skinka i ett nafs.

Men hon jagade bort mig innan jag hann smaka. Jag fick bida min tid i smyg under köksbordet.

Sen satte sig husse och matte vid bordet i stora rummet intill brasan i stället och började äta. De drack också något som luktade vedervärdigt.

Medan de drack, utstötte de gillande smackanden. Jag lär mig aldrig förstå människans smaksinne. Eller brist på smaksinne. Samtidigt som de rynkar på nästan åt härlig rutten fisk, så äter de ändå död fisk med smak av senap och vitlök och dricker äckligt fördärvad vatten. Urk!

Plötsligt reste sig matte och sa:

-          Men Kim måste väl också få smaka! Det ju ändå jul.

-          Nej tack, jag vill inte ha er äckliga fisk, tänkte jag.

Men i stället ställde hon fram en tallrik med den goda skinkan.

-          Åh, till mig?

-          Mmmm, så gott det luktar!

-          Och det smakar underbart.

-          Kan man få mera?