Det är inte så, att jag glömt bort att blogga, det är min mattes fel. Hennes bästa kompis dog i veckan och hon har verken ro eller lust att hjälpa mig med skrivandet.

Så jag får klara mig bäst jag kan. Hälsar på kompisar och så...

Men jag kommer åter.

matte har "photoshop´at" mig.

Hon har börjat en kurs på högskolan, ”Digital Bildbehandling” heter den, så nu blir man sminkad och förvrängd i parti och minut.

Märkligt, jag undrar hur hon gör, men det blev ju ett ganska tjusigt idolporträtt.

 Ibland handlar man bara på instinkt och så ställer man till det alldeles tokigt. Som härförleden.

Matte och jag skulle åka långfärdsskridskor. Jag hade dragsele som matte fäst en lina till och ett koppel så hon kunde styra och stoppa mig. När vi startade blev jag alldeles fartblind och rusade iväg, matte hängde efter och skrek att jag skulle stanna.

Först efter en liten stund fattade jag vad hon ropade och då tvärstannande jag, vilket inte matte klarade av lika snabbt, utan hon för förbi mig med en väldig fart. Och då vakande den där inneboende rösten som sa: Stoppa fåret, det håller på att lämna flocken! Jag for liksom fram och nöp till - bara lite. Men matte skrek till och skällde ut mig med jättehård röst.

Oj, oj, oj, vad jag skämdes, jag hade huggit matte i benet. Jag kröp ihop och bad om förlåtelse jättemycket. Som tur var fick jag förlåtelse efter en stund och vi fortsatte i lugnare fart.

Men nu går matte runt och visar upp sitt blåmärke för alla som orkar titta. Det tycker jag är lite smaklöst, det var ju inte meningen.

 En av mattes kompisar har blivit sjuk. Så dålig, till och med, att han inte klarar att gå ut med sin hund Roffe.

Så Roffe fick flytta till Enhörna och få ett nytt hem. Ha det bra i ditt nya liv, Roffe, och hoppas du får jaga i de djupa skogarna, träffa söta tikar på din väg och bli ordentligt omklappad.

Det är kallt om nosen i dessa dagar.

Inte minst ute.

Snälla Silke är mjuk som - just silke

Hemma har vi tre katter. Claudia, som är 18½ och bestämmer allt, men hon är väldig lomhörd som tur är, så henne kan man lura. Sen har vi Milou, som är 15 och lurvig som en hårboll, och sist Silke, 12 år, som är ganska snäll och låter mig lukta på henne. Så kom inte och säg att jag inte kan umgås med katter.

Mimmi håller mig under strikt uppsikt

Men i Nynäshamn hos en av mattes valpar (som själv har fyra valpar) finns också en katt, Mimmi. Henne blir jag inte riktigt klok på. Hon är både nyfiken på mig och lite rädd för mig. Om jag ligger å sover där, så smyger hon sig på mig bakifrån, men om jag är vaken så vågar hon inte komma fram å hälsa. Om vi råkar mötas nos mot nos, så morrar hon mot mot mig. Det är inte lätt att ställa in sig hos henne.

Bäst att förhålla sig lugn  - stay cool alltså!

Idag gick vi i ut skogen, inte den vi brukar gå i, utan den där motionsspåret finns. Jättetråkigt, för då får jag inte vara lös, utan får gå i koppel hela tiden. Och dumt, eftersom vi ändå mest gick utanför spåren i obanat terräng mellan sly och stenar och inte alls på stigen. När vi närmade oss civiliserade trakter, blev vi dock tvungna att följa motionsspåret ca. 100m, för det var omöjligt att gå i skogen just där. För att inte trampa upp och förstöra skidspåret, som var gjort i motionsspåret, där man vanligtvis springer och går, så gick matte ut i kanten, under tiden hon försökte att hindra mig från att runda all sly som var inne vid sidan om och därmed trassla in kopplet i djungeln. Egentligen var det inte mycket till skidspår, för det var bara spårad av en eller två skidåkare tidigare.

Vi närmade oss spårcentralen, där alla spåren utgår ifrån, även de spår där man inte åker skidor och tänkte vika av där, för att åter gå ut i skogen. Här stod det en människa och väntade in oss, han började att förmana matte, att man inte ska gå i skidspåret, vilket matte berättade för honom att det var just det vi INTE gjorde. Då sa han, att det var många hundar som tidigare gått i spåret, men matte menade att det kunde han inte lasta oss för. ”Men ni korsar förmodligen spåret ibland” menade han. ”Men nu får du väl ge dig”sa matte, ”lite får du väl tåla. Skogen är inte till enkom för skidåkare”.

Så här långt hade jag förhållit mig tyst och inte lagt mig i diskussionen; men här kände jag med mina känsliga Border-gener att matte började bli skapligt irriterad, så jag bad att få ordet och skällde ut honom. Gissa om han såg grinig ut då. Ha! Rör inte min matte!

När jag resonerade med matte om det här senare, så sa hon, att vissa människor bär på oförlösta aggressioner och de kan vara orsakade tidigare av något helt annat. Då låter de sin ilska gå ut över lagliga byten, som till exempel rökare och hundägare, eftersom de inte vågar låta sin irritation går ut över den som egentligen orsakade den. Då blir rökare eller hundägare liksom lovligt byte och det är ”tillåtet” att ge sig på dem.

Tänk att människor kan vara så konstiga. Undrar om jag får ge mig på någon, när jag är på dåligt humör.

 ... så halt det är.

Bollen hjälper mig att hållla mig kvar på tassarna.