Livet på en pinne

Jag har flera intressen. Dels de gamla: Springa, hoppa och valla får m.m., dels har jag de senaste veckorna börja att spåra kaniner mer strukturerad. I går ställde jag mig som en riktig jakthund och visade matte hur man ser att ”här bor en kanin”. Man lyfter ena framtassen och fixerar bohålan med blicken. Sen står man blixtstilla, tills matte kan komma och hjälpa till. Tyvärr blev matte så imponerad, att hon glömde fotografera mig.

Sen har jag ju mitt gamla intresse: Pinnar. Här ute på den gotländska landsbygden finns massor av intressanta objekt. Jag hittar dem överallt, både stora och små. Först flisar jag dem lite, sen bär jag dem stolt med mig. Matte visar en väldig respekt för mig, när hon går framför mig. Hon kliver alltid undan och skriker: Akta knävecken. Var sitter de?

 Matte har hängt upp en fågelautomat i vår idegran. Hon sitter och tittar på fladdret och tycker att det är kul.

Jag har däremot tagit på mig uppgiften att hålla dem borta från vår trädgård. Varje gång matte öppnar dörren, rusar jag dit för att skrämma iväg dem. Det tycker jag är kul!

Den här lyckas jag inte skrämma, undrar vad jag gör för fel?

  Får man verkligen göra så här mot hundar

Finns det ingen lag mot detta? Man kan ju inte gå runt med en sån här.

  Titta får ni se!

I går gick vi jättelångt, vi var ute mer än 3 timmar. Först var det disigt, men sen kom solen och det blev nästan som vår. Matte och husse njöt och jag njuter ju jämt oavsedd vad det är för väder, så allt var gott och väl.

Men sen när vi kom hem, så upptäckte matte att jag slickade på högertassen hela tiden. När hon kollade varför såg hon, att jag hade en liten reva i en av trampdynorna. Kanske är det skaren, säger matte. Eller en taggig buske, för det finns det gott om här. Eller den vassa småstenen på stränderna, som jag kutade på i går.

Så nu får jag inte vara ute så där mycket som jag brukar, i alla fall några dagar, tills det är läkt, säger matte. Guuuud, så tråkigt, säger jag!

I dag tog husse och matte mig till St Olofsholm. Ett fint litet kapell ligger på en udde omgiven av raukar. Havet har spolat upp vattnet, så att stenarna är isklädda. Det var

människotomt, förutom husse och matte förstås, så jag fick springa fritt.

   Den obligatoriska rullningen avklarades i den vita snön. Jättebra för pälsen.

Nej, det är inte en ilandspolad död hund. Det är jag som sköter pälsen.

Stenarna har fått hattar av is - ser nästan ut som jättesvampar.

Passade på att doppa tassarna, man är ju vinterbadare.

Här om dagen gjorde jag mig ”persona non grata”. Matte hade tagit den långa linan för att jag skulle kunna springa relativt lös, fast under kontrollerade former, när vi gick på vår lilla, glest trafikerade väg. Jag har ju min benägenhet för att valla allt som rör på sig och bilar är inte undantagna om jag får tillfälle.

Då kom postbilen, den gula smörklicken, och jag stod stilla intill matte, eftersom hon sa att jag skulle göra så. Men när den hade passerat och var en bit bort, släppte mattes fokusering och jag såg min chans - jag drog i väg efter bilskrället. Jag visst ju inte att matte hade en ögla av linan runt ena benet och att hon stod på en isfläck. Det visste inte matte heller. Följden blev att matte gjorde en vacker vurpa. Det hjälpte inte att jag gjorde allt för att trösta och be om förlåtelse. Aj, aj, aj, va hon var arg på mig.

Sen dess klagar hon på en sträckning i ena ljumsken och svårt att gå i rask takt. Det gör hon, tror jag, bara för att jag ska få dåligt samvete.

Det blir långa promenader för mig just nu, matte har bestämt sig för att bibehålla sin goda kondition. Så då är det bara för mig att hänga med. Men det gör jag så gärna.

Som vanligt håller jag pälsen i trim genom att rulla mig i vit snö. Kliar dödsskönt på ryggen. De senaste dagarna har det blåst kuling här, sådet är inte lätt att hålla frisyren i styr.

Här finns gott om ”rabbisar” (kaniner), man ser spår efter dem överallt. Kul att spåra, ska ni veta.

Jag återkommer inom kort med mera från utposten Hellvi på Gotland.

Det har blivit lite dålig uppdatering här, för matte har aldrig tid att hjälpa mig logga in. Vi håller ju på att flytta. Men hon fick trots detta lite tid över.

Kolla vad hon har lärt mig: Att gå på låda. Inte som katter gör, utan att stå på lådan. Först går jag i den. Än så länge klarar jag två ben, men tre går skapligt också. Sedan ska det bli alla fyra.

Sen vänder matte på lådan och då går det bättre. Titta bara, först två ben,

   sen tre

och slutligen – daadaaa! - alla fyra.

Allt detta med hjälp av lite godis. Om jag går att muta? Jaja minsann!