Åter igen är vi på Gotland. Matte säger att hösten är bäst här och jag tänker inte säga emot.

Jag har fått en egen bänk, som matte får sitta på också. Här satt vi och njöt av solnedgången i går kväll.

Höstfärgerna passar så bra till min päls.

Min faviritbro. Här sitter måsarna på räcket och jag kan rusa fram och skrämma upp dem.

Jag håller min kropp och mitt psyke i topptrim

Omväxlande med absolut avkoppling

Livet är dödsskönt

Man har ju sina behov...

- för den här gången.

Jag har ju, än så länge, räknats som ”klassens buse”, eftersom jag är så het av mig. Fåren har redan, när de sett att det är min tur, börjat att skena. Men då, i onsdags, var det som om det tändes ett ljus, jag insåg plötsligt vad matte begärde av mig.

Nu förstår jag! Tänk om matte hade sagt det med én gång. Jag ska alltså inte rusa fram och sprida flocken. Jag ska försiktigt smyga fram, så att fåren sakta rör sig framåt. Lugn matte, jag fattar nu!

På dessa bilder har jag säkerhetslina, det hade jag inte i onsdags. Jag lirade på fri tass så att säga.

Sista turen, gjorde jag så bra ifrån mig, att vi fick spontana applåder, det har aldrig hänt förut.Och vår fröken berömde både matte och mig. Matte har varit glad hela veckan ända sen dess. Tänk att det ska så lite till för att glädja henne.

Här ser ni en av de andra vallarna, det här är Fanny, som kopplar av mellan passen. Söt tjej förresten!

Nu gäller det bara att hålla kunskapen vid liv. Är det någon, som har några förrymda får?

Nu är vallningen snart slut för den här gången. Matte tycker inte, att jag är så duktigt på det här med att samla in fårskallar, hon säger att jag är alldeles för snabb, men det är mitt sätt att jobba, hon får väl vänja sig, vet jag.

I söndags var vi med i rallylydnads-KM. Matte skötte sig så där. Hon sprang där hon skulle gå, hon klappade mig på plan och en massa annat klumpigt. Hon har inte nerverna under kontroll som jag har. Plus att hon trampade mig på tassen och petade mig i ögat. Klumpigt! Nå jag, hon är ju i alla fall snäll.

Vi håller även på med att bli bäst på agitily. Det är superkul, här får jag användning för min ovannämda snabbhet samt styrka, och smidighet. Passar mig kanon!

Däcket - nema problema

Jag börjar bli riktigt snitsig på slalomen, nästan som proffsen.

Tunnlar är  lattjo

Det här är en favorit

Man måste vara på topp hela tiden.

Och minst en tass på röda området både upp och ner.

Det här blåa repet är en bit av en ankarlina, som matte fixat åt mig. En favorit, att få leka med det, är min bästa belöning. Godis går förstås också bra.

I går började vi gå ut med Frasse igen. Han har haft sommarlov och inte behövt vår hjälp under sommaren. Men igår var det åter dags. Det var jättekul att träffas igen, matte säger att Frasse har blivit så mogen och förnuftig, fast jag tycker att han börjar bli lite ”gubbig”.

På vår promenad var Lina med också, hon är jääääättegammal, 13½, men pigg för sin ålder. Fast hon börjar bli lite grå om nosen. Men då passar hon ju bra med Frasse i mogenhet, he he!

Här ser ni promenadgänget, fast golden retrievern är egentligen Elsa; men Frasse är ju av samma ras, så den här bilden får duga som illustration. Lina är hon som är svart med gråa tinningar.

Min lill-matte har fått en valp i söndags – en hona. Söt som socker. Nora ska hon heta.

Kolla vilka gulliga tassar. Helt oanvända.

Lill-matte är lite blek och sliten, men hon repar sig nog snart, så hon kan leka med mig igen. Och nu finns ju en till, som kan leka. Snart i alla fall.  

Fast det är bara matte som har fått se henne, jag får nog vänta ett tag till

Min husse är jättesnäll. Han är dessutom duktig och lättdresserad samt älskar att leka.

Tyvärr är husse inget vidare på agility, det är bara jag som är duktig på att hoppa. Här ser ni i alla fall, hur högt jag kan hoppa (relaterad till tidigare bild) om ni jämför med husse.

Jag har lärt husse att kasta pinnar. Här ser ni hur duktig han är. Jag får springa jättefort för att hämta hem den till honom igen.

Här kommenderar jag "sök pinnen".

Men ibland får jag hjälpa honom.

Det är ju jag som är experten.

Fast han tycker det är roligt.

Det är arbetsamt och svettigt att dressera husse, ibland måste jag faktiskt ta igen mig i skuggan en stund.

Matte och jag jobbar i team. När vi skulle fota mattes valps gravida mage, fick jag ligga i och hjälpa till för att det skulle bli lite liv i bilderna.

Tycker att matte nog fick till lite bra bilder. Måste ha varit tack vare min medverkan, även om jag inte var med på alla.

Härom dagen var matte och jag med ett gäng hundar i ett stenbrott och testade att jobba som räddningshundar. Det var sååååå roligt. Vi fick gå in i mörkar tunnlar, klättra över lösa sprängsten i olika storlekar, Krypa genom trånga rör – de där, som man har på agility är bara blaha blaha. Sen fick vi gå upp för smala stegar och hoppa på taken mellan arbetsbodar och gå över massor av cementsuggor, som stod tät, tät. Så tät att vi fick gå uppe på den smala kanten på dem, en ren balansövning. Däremellan sprang vi upp och ner i stora stenhögar.

Tyvärr hade inte matte, dumhuvudet, med sig kameran, men här är en annan bild på mig och Simson i ett stenbrott.

Och jag var jättetuff! Jag blev inte ens rädd, när de hissade upp mig i en sele och jag fick hänga en bit ovanför marken. Detta var för att se om vi skulle klara av att bli nedhissad från en helikopter.

Slutligen fick vi pröva på att hitta en människa, som gömt sig bland en massa rotvältor. Det var fantastiskt spännande.

Men sen, när vi kom hem, så sov jag mycket djupt och länge.