... jag ändrar färg.

I höstas fällde jag för första gången min päls. Jag är inte riktigt klar med allt; jag släpper ännu lite ull från mina bakbyxor, som matte då och då får damsuga upp från golvet. Men nu börjar jag få jättefin päls på ryggen. Det är så konstigt, de nya pälsen av långa täckhår verkar vara svart. Håller jag på att byta färg?

Ska jag se ut så här, med röd rumpa och svart rygg? Det ser ju ganska löjligt ut, jag vågar snart inte visa mig för alla kompisarna.

 Det har mullrat hela veckan, men i natt kulminerade det. Jag befann mig mitt i ett inbördeskrig, hela världen släppte alla bomber och långdistansroboter som fanns i vapenarsenalen.

Matte verkade dessutom ha förhandsinformation om vad som skulle hända. Hon lämnade stackars husse ensam hemma och tog med mig till jobbet. ”Det är i det närmaste ljudisolerad där”, sa hon.

Men det kan hon säga med sina usliga människoöron, hon skulle bara veta hur det är att ha superhörsel och en sensitiv själ. Jag tyckte det var förskräckligt; men som den väluppfostrade hund jag är, så behärskade jag min panik och tog i stället beteckning under matbordet.

Fram på morgonsidan, när bombardemanget verkade ha gått över, vågade jag mig fram och kunda övervaka att matte delade rätt medicin till rätt patient.

Fy tusan, vilken natt! Hoppas att människorna aldrig mera hittar på såna dumheter.

Det där med jul imponerar inte på mig. En massa prasslande papper och stora paket, vad är det för roligt med det? Möjligen kan jag tycka att det är trevligt med alla små godbitar, som så ofta ramlar ner från små barnafingar.

Och inte får jag vara med i vardagsrummet, där är det minsann portförbjudet för hundar, däremot får katterna ligga i soffan. Hur rättvist är det? Förmodligen har de inte samma klass på sin uppfostran, som jag har.

Hur jag än gör mig till, så är det ingen som bryr sig om mig.

Tur att man har sitt goda humör  

Matte gör vad hon kan för att jag ska ha roligt; men det är också bra för den sociala träningen att träffa nya kompisar ibland, säger hon. Inte mig emot.

Jag börjar faktiskt få ganska bra pli på husse, han plockar upp efter mig och dylikt. Men han är inget vidare på att gå i koppel, han drar för mycket, tycker jag.

Min kompis Frasse och hans släktingar är otroliga på att vifta på svansen, att de inte får träningsvärk. Vissa viftar hela tiden utan uppehåll. Kolla här bara!

Simson och jag gillar snö

Snö är ju roligt. Man kan pulsa och rulla sig i den, men det finns en och annan nackdel också. Om det är ordentligt kallt får jag hårda isklumpar under tassarna och mellan trampdynorna. Det är inte alls skönt. Kan någon tala om för matte hur hon ska hindra detta?

Kolla så det blir!

... jag tycker inte att matte ska släpa hem vem som helst.

Nu har hon tagit in en hemlös liten dvärg med otidsenliga kläder, som säger: Ho, ho, ho.

Och som om det inte räcker med tokigheter, så har även mattes stora valp skaffat en nästan likadan. Men det tycks inte skrämma hennes lillvalp, hon verkar tycka att det är helt ok och kramar och pussar på honom.

Jag säger bara det: Människor är inte som vi hundar, de är lite eljest.