Matte har fått för sig att jag ska hoppa. Hoppa över hennes armar, över små staket och upp på både det ena och det andra. Hon säger att det är danande. Så klart att man vill göra henne nöjd, men ibland undrar jag faktisk, om hon är riktigt klok.

Som här om dagen till exempel. Det där hårda på sjön, som vi, Smilla och jag, brukar springa på, det har försvunnit och ersatts av något mjuk och blött, ungefär samma som matte häller i min vattenskål.

Men det här är ju svinkallt! Då, den där dagen, gick matte ut på en träplatta, hon kallade det för en ”brygga” och så gungade hon den, så jag blev väldigt betänksam – skulle det här verkligen hålla att gå på den där rörliga saken. 

Men matte bara skrattade åt mig och sen kastade hon en pinne i det där kalla och då kunde jag förstås inte låta bli att springa i och hämta det. Det var ju inte farligt alls! 

Men sen blev jag så himla glad och stolt att jag vågade allt det där, att jag fick ett sånt där hatti-fnatt-anfall och bara rusade runt i cirklar. Hepp hepp!

Jag är en riktigt pinn-galning säger matte. Jag undrar varför?

  ...är en liten människa.

Vi hade jättekul häromsistens. Min kompis hade en fin boll, som vi lattjade med.

Hans mamma var också ganska lekfull.

Sen var inte bollen lika fin längre, framför allt hade den blivit ganska platt. Man kan ju inte hjälpa att man har vassa hörntänder.

Nyligen var vi och hälsade på en kompis. Han är yngre än jag och smågli ska hållas kort. Men det är klart att vi tog oss lite tid att leka också. Och så tuggade vi pinnar – ett gemensamt intresse visade det sig.

Han är av rasen amerikansk varghund. Kolla vilka lurar han har.

   Igår var jag ute med både matte och husse. Matte tyckte vi skulle gå till ett ställe i skogen, där hundar av alla slag brukar träffas på helgerna.

Sagt o gjort! Det kom en massa dit och vi sprang runt och hälsade allihopa. Det var först lite läskigt med alla stora och främmande jyckar; men snart förstod jag att alla var snälla mot mig.

Efter ett tag hamnade jag i ett gäng med apporterande fågelhundar, som var ursnälla, vi kutade runt utan koppel alla tillsammans. En av hussarna gick i väg i skogen en bit och när han kom tillbaka sa han:

• Jag har lagt ut en årta (liten and) i skogen, skicka nu iväg era hundar, beordra dem att leta och apportera den!

  
  

Matte sa ingenting, hon bara stod och tittade på och verkade inte bry sig. Så då var jag ju tvungen att ta hand om allt själv. Jag sprang iväg och letade på egen hand jag. Kan ni gissa vem som hittade den först? Alldeles rätt! Jag! Som en blixt sprang jag med den i munnen tillbaka till matte. Hon såg glad ut, hon skrattade till och med; men hon tog den lilla söta anden ifrån mig, jag fick inte ha den. Jag försökte att hålla fast den; men matte var så envis. Tycker jag är taskigt! Nu fick de andra ha kul, men inte jag. Vem har sagt att border collie inte kan apportera fågel?

Tyvärr hade matte inte med kameran; men hon tog en bild, när hon hade duschat av mig efter promenaden. Helt onödigt förstås, jag vara bara lite trevligt oren efter att ha rusat runt i leran.

Matte vägde mig i morse och nu är jag jättestor. Jag vägde 13,3kg.

Dessutom har jag nu 6 nya tänder, två uppe och fyra nere, och matte säger att de är jättefina. Hon längtar till resten kommer, får hon tycker att mina mjölktänder är så vassa, när vi busar.

Hej hopp!

De senaste dagarna har varit lite tråkiga – matte har haft influensan. Hon har inte orkat gå ut med mig, så vi har haft ett par dog-walker, som hjälpt till. Mattes minsta och Smillas matte (tack Anki!). Men nu verkar matte vara på bättringsvägen, hon kan gå något så när utan att stappla.

För övrigt har jag lärt mig ett och annat om orsak och handling. Som exempel så vet jag, att när matte tar på sig skorna eller mössan, så är det promenad-time. Jag lär mig, jag.

Lillmatte gjorde tacos häromdagen och den här morotsbiten var allt som blev över till mig

Ni undrar nog var jag tog vägen, så här ligger det till: Min mattes dator pajade och har varit på reparation. Nu verkar det som den är tillbaka igen - i samma skick som förut, vilket innebär ”haltande”.

Under tiden har jag hunnit växa en del och så har jag tappat två tänder. Som genom ett under, har två nya växt ut. Matte säger att det är helt naturligt. Konstigt!

Sen har massor av den vita marken försvunnit. Konstigt det också! Och besvärligt, för varje gång jag går ut blir jag så smutsig och matte envisas med att toka mig med en handduk varje gång vi kommer in. Ibland, när jag är riktig smutsig, duschar hon mig. Om dusch tycker jag inte, men jag finner mig. Som alltid, när matte hittar på konstigheter.