Alla inlägg under januari 2013

Av kimsdogblogg - 31 januari 2013 11:23

 Ibland handlar man bara på instinkt och så ställer man till det alldeles tokigt. Som härförleden.


Matte och jag skulle åka långfärdsskridskor. Jag hade dragsele som matte fäst en lina till och ett koppel så hon kunde styra och stoppa mig. När vi startade blev jag alldeles fartblind och rusade iväg, matte hängde efter och skrek att jag skulle stanna.


Först efter en liten stund fattade jag vad hon ropade och då tvärstannande jag, vilket inte matte klarade av lika snabbt, utan hon för förbi mig med en väldig fart. Och då vakande den där inneboende rösten som sa: Stoppa fåret, det håller på att lämna flocken! Jag for liksom fram och nöp till - bara lite. Men matte skrek till och skällde ut mig med jättehård röst.

   

Oj, oj, oj, vad jag skämdes, jag hade huggit matte i benet. Jag kröp ihop och bad om förlåtelse jättemycket. Som tur var fick jag förlåtelse efter en stund och vi fortsatte i lugnare fart.

   

Men nu går matte runt och visar upp sitt blåmärke för alla som orkar titta. Det tycker jag är lite smaklöst, det var ju inte meningen.



ANNONS
Av kimsdogblogg - 26 januari 2013 14:57

 En av mattes kompisar har blivit sjuk. Så dålig, till och med, att han inte klarar att gå ut med sin hund Roffe.


 

Så Roffe fick flytta till Enhörna och få ett nytt hem. Ha det bra i ditt nya liv, Roffe, och hoppas du får jaga i de djupa skogarna, träffa söta tikar på din väg och bli ordentligt omklappad.

ANNONS
Av kimsdogblogg - 20 januari 2013 19:47


Det är kallt om nosen i dessa dagar.

 

Inte minst ute.


Av kimsdogblogg - 16 januari 2013 15:01


   

Snälla Silke är mjuk som - just silke


Hemma har vi tre katter. Claudia, som är 18½ och bestämmer allt, men hon är väldig lomhörd som tur är, så henne kan man lura. Sen har vi Milou, som är 15 och lurvig som en hårboll, och sist Silke, 12 år, som är ganska snäll och låter mig lukta på henne. Så kom inte och säg att jag inte kan umgås med katter.

   

Mimmi håller mig under strikt uppsikt


Men i Nynäshamn hos en av mattes valpar (som själv har fyra valpar) finns också en katt, Mimmi. Henne blir jag inte riktigt klok på. Hon är både nyfiken på mig och lite rädd för mig. Om jag ligger å sover där, så smyger hon sig på mig bakifrån, men om jag är vaken så vågar hon inte komma fram å hälsa. Om vi råkar mötas nos mot nos, så morrar hon mot mot mig. Det är inte lätt att ställa in sig hos henne.

   

Bäst att förhålla sig lugn  - stay cool alltså!

Av kimsdogblogg - 12 januari 2013 11:59

   

Idag gick vi i ut skogen, inte den vi brukar gå i, utan den där motionsspåret finns. Jättetråkigt, för då får jag inte vara lös, utan får gå i koppel hela tiden. Och dumt, eftersom vi ändå mest gick utanför spåren i obanat terräng mellan sly och stenar och inte alls på stigen. När vi närmade oss civiliserade trakter, blev vi dock tvungna att följa motionsspåret ca. 100m, för det var omöjligt att gå i skogen just där. För att inte trampa upp och förstöra skidspåret, som var gjort i motionsspåret, där man vanligtvis springer och går, så gick matte ut i kanten, under tiden hon försökte att hindra mig från att runda all sly som var inne vid sidan om och därmed trassla in kopplet i djungeln. Egentligen var det inte mycket till skidspår, för det var bara spårad av en eller två skidåkare tidigare.

   

Vi närmade oss spårcentralen, där alla spåren utgår ifrån, även de spår där man inte åker skidor och tänkte vika av där, för att åter gå ut i skogen. Här stod det en människa och väntade in oss, han började att förmana matte, att man inte ska gå i skidspåret, vilket matte berättade för honom att det var just det vi INTE gjorde. Då sa han, att det var många hundar som tidigare gått i spåret, men matte menade att det kunde han inte lasta oss för. ”Men ni korsar förmodligen spåret ibland” menade han. ”Men nu får du väl ge dig”sa matte, ”lite får du väl tåla. Skogen är inte till enkom för skidåkare”.


Så här långt hade jag förhållit mig tyst och inte lagt mig i diskussionen; men här kände jag med mina känsliga Border-gener att matte började bli skapligt irriterad, så jag bad att få ordet och skällde ut honom. Gissa om han såg grinig ut då. Ha! Rör inte min matte!


När jag resonerade med matte om det här senare, så sa hon, att vissa människor bär på oförlösta aggressioner och de kan vara orsakade tidigare av något helt annat. Då låter de sin ilska gå ut över lagliga byten, som till exempel rökare och hundägare, eftersom de inte vågar låta sin irritation går ut över den som egentligen orsakade den. Då blir rökare eller hundägare liksom lovligt byte och det är ”tillåtet” att ge sig på dem.


Tänk att människor kan vara så konstiga. Undrar om jag får ge mig på någon, när jag är på dåligt humör.


Av kimsdogblogg - 9 januari 2013 19:14

 ... så halt det är.

 

Bollen hjälper mig att hållla mig kvar på tassarna.

Av kimsdogblogg - 4 januari 2013 17:45

... jag ändrar färg.

I höstas fällde jag för första gången min päls. Jag är inte riktigt klar med allt; jag släpper ännu lite ull från mina bakbyxor, som matte då och då får damsuga upp från golvet. Men nu börjar jag få jättefin päls på ryggen. Det är så konstigt, de nya pälsen av långa täckhår verkar vara svart. Håller jag på att byta färg?

   

 

Ska jag se ut så här, med röd rumpa och svart rygg? Det ser ju ganska löjligt ut, jag vågar snart inte visa mig för alla kompisarna.

Av kimsdogblogg - 1 januari 2013 09:07

 Det har mullrat hela veckan, men i natt kulminerade det. Jag befann mig mitt i ett inbördeskrig, hela världen släppte alla bomber och långdistansroboter som fanns i vapenarsenalen.


Matte verkade dessutom ha förhandsinformation om vad som skulle hända. Hon lämnade stackars husse ensam hemma och tog med mig till jobbet. ”Det är i det närmaste ljudisolerad där”, sa hon.


Men det kan hon säga med sina usliga människoöron, hon skulle bara veta hur det är att ha superhörsel och en sensitiv själ. Jag tyckte det var förskräckligt; men som den väluppfostrade hund jag är, så behärskade jag min panik och tog i stället beteckning under matbordet.

   

Fram på morgonsidan, när bombardemanget verkade ha gått över, vågade jag mig fram och kunda övervaka att matte delade rätt medicin till rätt patient.

   

Fy tusan, vilken natt! Hoppas att människorna aldrig mera hittar på såna dumheter.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se