Jag har börjat att valla får. Det var mattes idé; men inte mig emot, det är faktiskt jättespännande. Men såååå svårt. Många tror, att är man född border collie, så kan man automatiskt valla. Så är det inte, man måste lära sig en massa. Det där med driften att valla har jag däremot i blodet.

Förvisso känner jag en obetvinglig lust att springa efter dem och få dem att stanna, men hur gör man sen? ”Ta det lugnt”, säger matte, ”du lär dig nog så småningom”. Lätt för henne att säga, hon kan ju knappast själv. När jag vill rusa runt flocken, så vill hon att jag ska ta det lugnt; men det säger vår lärare att matte inte ska lägga sig i, jag begriper mycket bättre än matte. Ha!

Här får jag syn på fårskallarna, bara damer allihopa förresten.

Nu ska vi se om jag kan komma närmare, utan att de ser mig.

Bäst att smyga.

Shit, nu kommer de emot mig, hur gör jag nu?

Måste visa vem som bestämmer.

Till vänster, tjejer, till vänster för tusan!

(Om ni tittar längst bort i hagen, så ser ni experten)

Så där, nu har jag er, stå stilla nu.

Nu gäller det att passa dem, så de inte sticker. Tungan rätt i munnen.

 Nu tjejer, nu ska vi bara ta det lilla lugna. Puh, de är ju som en smörklick i en het stekpanna, de glider ut åt sidorna så fort man lutar lite.

PS

Jag passade på att smaka lite på fårbajs. Dödsgott! Fast det gröna runt munnen avslöjer mig och nu får jag inga pussar av matte på minst ett par timmar (sen har hon glömt det).