... har en massa barnbarn och de är roliga allihopa; men roligast är Emelie.

Här är vi ute o går

Och här låter hon mig springa så mycket benen bär. Såååå skönt! Man måste få springa av sig ibland.

Na, na, na, na!, Ni kan inte ta mig!

Jag är supersnabb, säger matte.

Matte lyckades till slut.

Så här låter det, och när jag hör det, blir jag alldeles tokig.

När min släkting Simson och jag badade i Fjättern var även Emelie med på noterna. Matte är en riktig badkruka; men Emelie vet hur man njuter av livet.

Simson och jag är ganska lika; men så är vi i släkt också.

Först kastade hon bara pinnar åt oss, så vi kunde tävla om vem som var snabbast i vattnet.

Men sen tog hon av sig jeansen och hoppade i själv också. Tufft!

Efteråt, när vi gick hem genom skogen, hittade Emelie en liten groda.

Matte tyckte att det var vackert, när ljungen blommade. Hon har en helt annan syn på vad som är livets njutningar.

 När matte spelar upp ett videoklipp med ljud från badstunden, så blir jag väldigt snopen. Jag hör ju Simson och de andra, när de hoppar i vattnet, men var är de allihopa, jag ser dem ju ingenstans, fast jag springer runt och ropar och letar??? Halååå! Här är jag! Var är ni?  

(Tänkte lägga in det, men matte klarade inte det)

Matte säger att jag är snabb som blixten; men då har hon inte tänkt på det här med radiostyrda minibåtar. Jag träffade en sådan en dag då vi var på stranden och försökte valla in den; men det var jättejobbigt.

Den dök upp från ingenstans och bara for runt mig.

Jag försökte simma ikapp den, men det var helt omöjligt.

Sen försökte jag på att springa ikapp på stranden och snabbt göra ett utfall på den, när den kom nära.

Den sista taktiken var bäst och jag var riktigt nära flera gånger.

Här syns det inte riktigt, men i allt plasket finns jag och båten; men den var för snabb för mig.

Ge hit, det är min.

Man blir förskräckligt blött av sånt här bestyr och får en massa vatten i öronen som måste skakas ur.

Åh, det där ser kul ut kan inte jag få pröva?

Okay, kom upp hit då.

Då sätter vi fart.

Huuii, va det går. Det är nästan lite läskigt!

Näää, inte sååå högt. Det killar i magen.

Skönt med en trygg famn, när det gungar.

  ... jag tycker om att hoppa; men inte på studsmatta.

De försökte övertyga mig om att det är roligt; men...

 Nu har jag testat, och jag kan säga: Jag klarar bättre att hoppa för egen maskin. Det där med studsmatta får vara för min del.

Nä, jag föredrar faktiskt fast mark under tasserna.

Min matte tycker det är kul att hitta på trick. Här följer några exempel:

Nyligen köpte matte en rockring och det tycker jag är kul, för jag gillar att hoppa.

Här ser ni hur vi håller på. Först lockade matte och lill-matte med godis, det kan jag inte motstå.

Åh hopp, så är jag igenom!

Sen kan jag hoppa över matte också, men då måste hon ha en oöm tröja på sig, för jag brukar att fuska lite med en eller två tassar på hennes rygg, för att få riktigt avstamp.  

...och så brukar jag hoppa upp i famnen, det är en favorit.

Det är sååå roligt att hoppa med jag blir ganska svettig ibland.

... tur att man har en stor avkylningsfläkt.

En äldre dam med gångsvårigheter och en dito liten hund tittade på oss, när vi tränade agillity (eller hur det nu ska stavas).

Hon berättade att den lilla hunden var 17½år. Oj, säger jag bara! Det är respekt det! Hon berättade också att han aldrig lärt sig någonting, han kunde verken sitta eller ligga. Pyttsan! Elementärt! Det lärde jag mig första veckan hos matte.

Men Ia (Ingela), som är instruktör, tog tag i det och vips så satte han sig och gick genom tunneln. Den äldre damen blev så rörd, att hon grät.

Min matte gråter aldrig, när jag gör så, hon skrattar på sin höjd.